onsdag 31 mars 2010

Morgon vid Cordobaskolan

Jag vaknar tidigt och duschar snabbt innan jag och min tyska kollega Manon traskar genom en långsamt vaknande stad. Det är kyligt på morgonen och affärerna håller långsamt på att öppna. Vi möter några barn på väg till skolan, men annars är det tyst och sömnigt i Hebron.

Mitt i staden, nära det stora torget, finns vägspärr 56 som man måste passera för att komma in från det palestinska territoriet, H1, till det av Israel strängt kontrollerade området H2. Vägspärren består av en liten sliten kur uppbyggd mellan två hus, där det alltid sitter två unga soldater på vakt. På andra sidan gatan står en bajamaja, och jag har sett soldaterna hjälpa varandra att hälla vatten med en hink när de ska tvätta händerna.


En metalldetektorbåge piper varje gång jag passerar med min kamera vid vägspärr 56, men soldaterna genomsöker inte internationella besökare. Oftast får vi följeslagare passera in till H2, men ibland inte, beroende på soldaternas order och humör.

Den här morgonen går det bra att komma in i H2. Vi går gatan fram, en gata som brukade pulsera av liv men nu ligger tom och igenbommad, och viker av hundra meter senare vid nästa vägspärr, den som utgör gränsen mellan det område där palestinier får röra sig och inte. Här ligger den smala, ojämna trappan upp till Cordobaskolan, och det här området är vår arbetsplats fyra förmiddagar i veckan.

Några av barnen som kommer till Cordobaskolan bor utanför zon H2 och de måste passera vägspärr 56 varje dag. De andra bor inne på området på den stora kullen som heter Tel Rumeida. Vår närvaro ger barnen en tryggare vardag och det har visat sig att våld och trakasserier från de israeliska bosättningarna riktat mot skolbarnen och lärarna, minskat när följeslagare och andra internationella organisationer är närvarande när barnen går till och från skolan.

Vi är inte den enda organisationen som opererar i Hebron. Efter en liten stund vid skolan på morgonen kommer en bil från Tiph körande. Tiph är en internationell observatörsdelegation, och de ställer sig lite närmare vägspärr 56 och kan därför se hur inpasseringen till H2 går och om barnen får sina skolväskor genomsökta, vilket militärerna inte har tillåtelse att göra, eller om någon blir kvarhållen vid vägspärr 56.

Jag står ovanför trappan och bakom mig på ett palestinskt hustak, har den israeliska militären byggt en postering. En israelisk soldat står uttråkad lutad med ena foten mot räcket och fingrar på sitt maskingevär. Nedanför trappan står en soldat alltid på vakt för att förhindra att någon palestinier går på de gator där det nu bor enbart israeler. Det betyder att jag, mina kollegor och skolbarnen alltid är övervakade och att barnen, varje morgon, måste passera minst fyra soldater med automatvapen.

Barnen börjar drälla in. Några hälsar glatt, ”Sabah al-kher!” - god morgon, eller ”Marhaba!” - hej, andra vacklar sömndrucket fram eller intensivt läsande i någon bok. Lärarna har höga klackar, långa rockar och sjalar, och sist kommer rektorn skridande. Bosättningen på den israeliska gatan nedanför börjar vakna.
Det är Pesach, och några män skyndar fram och tillbaks. Någon startar en bil. Man hör affärsmyllret från de palestinska gatorna bakom bosättningen. Segregationen är total. Några israeliska barn är ute på gatan och leker, men det finns inget utrymme för de palestinska och de israeliska barnen att mötas annat än genom stenkastning och fula ord. Snart hörs skolbarnens höga, ljusa rabblande från Cordobaskolan.

Se gärna den svenska dokumentären "Välkommen till Hebron!"; flera av klippen är från området kring skolan.

måndag 29 mars 2010

Utsikt Världen: Nytt nummer ute nu!




















Läs gärna min artikel i tidningen Utsikt Världen om asylsökande från Afghanistan. Du kan hämta tidningen på Kulturhuset i Stockholm, Stockholms Universitet, Södertörns högskola och Handelshögskolan. Eller här:

http://privat.bahnhof.se/wb795842/utsikt_frihetorattigheter.pdf

Sid 4-6.

torsdag 25 mars 2010

Tandläkaren vid Nya porten

”Ontologist and dentist” står det på dörren till tandläkaren vid Nya porten. Jag vaknar med en svullnad i ansiktet från vänster mungipa ändå upp till ögat och inser att Jerusalem förmodligen är en lämpligare plats att söka akut tandvård än vad Hebron kommer att vara senare.

Ewa-Marie följer mig till den trevlige tandläkaren, som tar på sig plasthandskar men inget munskydd och ber mig slå mig till rätta i den gamla stolen med blå akrylklädsel. Jag påpekar att jag är lite tandläkarrädd. ”Well, I can’t blame you”, svarar han med ett snett leende. Han har ätit hummous med mycket vitlök till lunch. Inget gurgla och skölj här inte, bara gapa. Så vrider han upp volymen på radion till max. Den spelar arabiska covers på smöriga poplåtar. Jag fnissar lite hysteriskt.

Han tar fram den största spruta jag någonsin sett och ber sin sköterska, iklädd polotröja, att assistera. ”Does it hurt?” frågar han mig, samtidigt som han sticker in bedövningssprutan och vrider runt den i min mun. ”Mmmhööa!” vrålar jag, så att det hörs ända till Damaskusporten. ”Hmm, it sholdn’t”, svarar han bekymrat, och laddar en omgång till med bedövning. Och en till. Jag blundar. Sen bänder och vickar och drar han långsamt ut den eländiga visdomstanden med alla helvetiska metallredskap han kan komma på, innan han syr igen såret snyggt med sex svarta stygn.

En hög med bittert socker

Vi har några dagar i Jerusalem för de sista förberedelserna innan det riktiga arbetet börjar. Alla i vårt lilla Hebronteam längtar efter att börja jobba, packa upp våra saker och göra en plan för hur vi ska klara våra uppgifter på plats, och vi längtar efter vår fjärde saknade teammedlem som blivit försenad på grund av sjukdom och landar på Ben Gurion på lördag, In’shallah.

Jag skrev att Hebron liknar en hög med socker uppifrån – men jag antar att den liknelsen är missvisande när det gäller allt förutom husformen – vita sockerbitshus – och det te som man blir serverad överallt vart man kommer, som är så sött att skeden nästan står av sig själv i glaset. Annars är situationen i Hebron allt annat än söt. Det känns utmanande och på samma gång inspirerande; den spända situationen gör att hebroniterna, som de kallar sig, välkomnar oss följeslagare med öppna armar.


– Welcome to my Hebron!, som en gammal vacker barnmorska med russinansikte sa gång på gång med eftertryck och stora gester samtidigt som hon pussade våra kinder.

tisdag 23 mars 2010

Till Hebron och tillbaka igen

För att komma till Hebron tar man buss 124 från östra Jerusalem till Betlehem där man byter till taxi söderut. För att komma tillbaka måste man passera Checkpoint 300 i Betlehem. Gerry från team 34 kom och mötte upp oss i team 35 för tre intensiva överlämningsdagar på vår placering.

Vi kommer att bo i en lägenhet högst uppe på en kulle med utsikt över staden. Om man säger till taxichauffören att man bor i backen ovanför den nedlagda restaurangen ”Happy bunny” så vet han vart han ska köra. Alla taxiresor inom staden kostar 10 shekel, cirka 20 kronor.


Om man tittar från Hebron från ovan ser de vita, fyrkantiga husen mest ut som tusentals små sockerbitar strödda över ett stort område, du kan se det på Google Maps. Jag kommer att återkomma till Hebron många gånger i bloggen, eftersom det är här som jag kommer att bo och jobba de tre närmaste månaderna. Jag kommer också att återkomma till vägspärren Gilo, eller Checkpoint 300 som den också heter, den terminal som alla palestinier som kommer söderifrån måste passera för att komma in i det ockuperade östra Jerusalem och i Israel.

Någon frågade mig om mina första intryck av Hebron… intrycken är tusentals och svåra att sortera men kortfattat måste det vara: vackert, fantastiska människor, ofattbart mycket att göra och helt komplett galet.

Nu är vi tillbaks i Jerusalem för några fler utbildningsdagar som avslutas med en överlämningsceremoni. När jag skriver det här är det becksvart i mitt rum och jag hör Jerusalems ljud utanför fönstret.


Klicka på bilden så blir den större, följ länken för fler satellitbilder.

fredag 19 mars 2010

Kväll i östra Jerusalem


















Femton minuter till fots från Damaskusporten i Jerusalem ligger det omskrivna bostadsområdet Sheikh Jarrah. Det är omskrivet, kanske framför allt för att situationen i det här området på sätt och vis visar mycket av Mellanösternkonfliktens absurditet, i miniatyr.

I Sheikh Jarrah övertar och ockuperar religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare med militärens hjälp bostäder där palestinier bott i generationer. Det är en del av en medveten bosättarpolitik från statens sida; Sheikh Jarrah ligger i östra Jerusalem, en del av staden som det internationella samfundet inte erkänt som israeliskt territorium. Precis som på övriga Västbanken planerar regeringen nya israeliska bosättningar på ockuperad mark. Och bortom Damaskusporten i Gamla stan strosar turisterna omkring på dagarna, de flesta totalt omedvetna om den absurda situationen någon kilometer längre bort.


Gunnar, som kommit till Jerusalem för att hämta teamet som ska till Betlehem för överlämningsdagarna, har en ledig kväll och tar med oss svenskar och norrmän till Sheikh Jarrah. Han visar vägen genom ett kvällstomt, kallt och regnigt Jerusalem. Utanför ett ockuperat hus har familjen som bodde där innan israelerna slängde ut dem, satt upp ett tält som de nu bor i, i väntan på någon sorts rättvisa som inte finns. De välkomnar oss varmt och vi står och pratar en stund kring elden som brinner i en oljetunna. Jerusalemteamet kommer att spendera en hel del tid i det utsatta Sheikh Jarrah, där den israeliska fredsrörelsen också demonstrerar varje fredag.

Läs mer om Sheikh Jarrah på Gunnars blogg.


onsdag 17 mars 2010

Välkommen till Jerusalem Café!

I mars förflyttas min vardag från Stockholm till Hebron i Palestina, där jag ska arbeta som ekumenisk följeslagare för organisationen Eappi i fyra och en halv månad. Eappi står för Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel och syftet med programmet är att genom internationell närvaro bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten.

Här är några bilder från våra första dagar i Jerusalem:



























Slå dig ner vid mitt bord på Jerusalem Café, och kom gärna med åsikter och kommentarer till ett litet glas starkt, kardemummadoftande arabiskt kaffe!