måndag 19 juli 2010

Genom barns ögon

Vi i EAPPI:s sommarteam har den stora äran att bjuda in till fotoutställning i byn Yanoun på Västbanken, med invigning kvällen den 27:e juli 2010. I utställningen "Through Children's Eyes" har vi låtit barnen själva skildra sin vardag i byn, genom kameran.

Yanoun är en liten by med omkring 100 invånare belägen på norra Västbanken, 12 km sydost om Nablus. Byn är sedan hösten 2002 beroende av internationell närvaro för att kunna fortsätta existera och EAPPI har ständigt ett team följeslagare boende här. Bosättare har utposter som omger byn på alla sidor och byborna har varit tvungna att leva med våld, trakasserier och materiell skadegörelse som ständiga hot.

Utställningen äger rum i byns skola. Ta gärna chansen att få uppleva livet i en liten landsby djupt inne på Västbanken, ur barnens perspektiv. För mer information och vägbeskrivning, mejla oss.

Varmt välkomna!

fredag 16 juli 2010

Arbetare

– Jag arbetar i en israelisk bosättning, säger mannen framför oss i den skakiga minibussen.
Han är på väg hem till staden Aqraba på norra Västbanken, tillsammans med andra män som arbetat klart för dagen. Vi har hört att många palestinier i området arbetar i israeliska bosättningar, och är nyfikna på vad deras motiv är och hur de blir bemötta
.

– Bosättningen Barqan, där jag arbetar, har ett stort fabriksområde och totalt arbetar där omkring 30 000 palestinier, berättar mannen över axeln medan vi skakar oss fram på vägen.

Han arbetar i en glasfabrik, säger han, och knackar på rutan för att visa.
– Ingen av oss vill egentligen arbeta i en bosättning, men det finns inga andra jobb här. Jag har barn på universitetet som jag måste betala avgifter för. Men det är dåligt betalt. Alla palestinier i Barqan arbetar för 20 shekel i timmen, trots att israelisk lag säger att 30 shekel i timmen är minimilön. Det är ingen idé att klaga, för det finns många som skulle vara villiga att ta mitt jobb.
Jag undrar om arbetarna betalar skatt till Israel eller till Palestinska myndigheten.
– Till Israel. För de tycker att bosättningen är Israel, men vi palestinier tycker att det är palestinskt område, säger mannen.
– Och bosättarna, hur behandlar de er?
– Inte bra. Jag förstår hebreiska, och de använder fula, dåliga ord om oss. Men det här är den enda möjligheten som vi har, säger mannen, innan han hoppar ur minibussen i Aqraba och promenerar hem till sin familj.

Mannen arbetar i Barqan Industrial Park. Läs mer om palestinska arbetares rättigheter här.

fredag 9 juli 2010

På besök i Jordandalen

Vi är på dagstur i Jordandalen och vi åker genom ett kulligt, bergigt och gräsigt månlandskap med vår chaufför Ghassan. Vi passerar en vägspärr och flera skyltar med texten: ”Danger. Fire area, entrance forbidden”; delar av Jordandalen används av den israeliska militären som övningsområde. Vi åker långt in i dalen, svänger av från vägen och parkerar bredvid några tält.
Vi har kommit till beduinbyn Ain el-Hallwe, och en av männen i byn, Hamoud Zair Ahmadaouad, bjuder in oss på te i skuggan av tältduk.

I byn Ain al-Hellwe bor det omkring 45 familjer, och i området som Hamoud visar med en utsträckt arm, så långt vi kan se från vår plats i tältet, bor det 500 beduinfamiljer, berättar han.

Han förklarar att en minister från den palestinska myndigheten nyss varit på besök i byn. Han minns inte hans namn eller vilken ministerpost han har, men han vet att han lovat byn en ny vattentank. Kampen för vattnet i det torra landskapet, är daglig och krävande.

Beduinerna i Jordandalen har sina får och getter som viktigaste inkomstkälla och fram till för fem år sedan kunde de låta dem beta på utsträckta områden i dalen. För femton år byggdes en militärpost på kullen bredvid Ain el-Hallwe. Idag finns där en israelisk bosättning med rader av nybyggda hus.
– Bosättarna här är inte som andra. De är religiösa och våldsamma. Om jag låter mina getter beta längre bort än 500 meter från byn kommer de ner med vapen och hotar oss. De stjäl våra djur och vid upprepade tillfällen har vi haft besök av trettio, fyrtio bosättare som kommer med sina hundar för att ställa till med problem, säger Hamoud.
– Vi är rädda och vi lever med våra viktigaste saker förvarade i bilen. Om bosättarna kommer för att bränna ner byn får jag ta med min familj, lämna tälten och fly, säger han.
Han får inte ta sina får lägre bort än vägen som vi kom åkande på. Det gör att betesmarken inte räcker till för djuren, och beduinerna i Jordandalen blir allt fattigare.

Med oss i tältet sitter det en grupp barn som fyller på våra små glas med sött te, hämtar kuddar att sitta på och poserar framför våra kameror. De flesta av dem går inte i skolan. Bussresan fram och tillbaka till byn där skolan finns kostar tjugo shekel, fyrtio kronor, per barn; en summa inte många föräldrar här har råd med. En full vattentank kostar mellan tolv och trettiofem shekel, och det är inte svårt att förstå vad som måste prioriteras.

Ala Ahmad är Hamouds trettonåriga brorson och han är en av de barn i byn som går i skolan.
– När jag blir stor hoppas jag att jag kan läsa på universitetet, få ett jobb och flytta härifrån. Här är jag alltid rädd för vad bosättarna kan göra, säger han.

Hamoud Zair Ahmadaouad är orolig för beduinernas framtid i Jordandalen. Han berättar att israeliska soldater lämnade över ett brev för en vecka sen där det stod att byn måste lämna området där hans familj bott i generationer. Han vet inte vad som kommer att hända nu.

– Om ett, två eller tre år kanske vi inte finns kvar här. Men jag hoppas att Gud gör ett under. Och att bosättarna flyttar härifrån, säger han.