- Min pappa och farfar var i moskén när det hände. Vår familj gick ofta dit, särskilt under ramadan. Det var lätt att gå dit då, och lätt att komma ut. Jag och mina vänner spelade fotboll utanför moskén ibland. 1994 såg jag många som dödades.- Det är 16 år sedan nu. Jag var 14 år. Jag såg det. När det hade hänt. Jag såg en som var skjuten i nacken. Hans namn var Osama Khase. - Natten innan såg jag i min dröm saker som gjorde att jag inte gick till moskén den dagen. Jag kände att jag inte skulle gå. Jag såg soldater göra ett hål i moskén. Dagen innan var jag i moskén, dagen efter dog min granne i massakern. - Den här mannen, min granne, han var en av de män som älskade Ibrahimimoskén som en familjemedlem. Han tog hand om moskén och han finns alltid i våra hjärtan.
Detta är taxichauffören och tolken Saids berättelse om sina minnen från Goldsteinmassakern som ägde rum i Hebron, i Ibrahimimoskén, 1994, då Said var 14 år. Läs om händelsen här. Idag spelar inga barn fotboll utanför moskén, som är hårt bevakad av israelisk militär.
I mitt tredje resebrev får du möta fyra unga palestinska kvinnor: Sahar, Nana, Sarah och Ayatt. Jag har träffat dem på olika platser på Västbanken och de berättar om hur det är att leva under ockupation, hur de ser på framtiden och vad de har för drömmar.
