måndag 19 juli 2010

Genom barns ögon

Vi i EAPPI:s sommarteam har den stora äran att bjuda in till fotoutställning i byn Yanoun på Västbanken, med invigning kvällen den 27:e juli 2010. I utställningen "Through Children's Eyes" har vi låtit barnen själva skildra sin vardag i byn, genom kameran.

Yanoun är en liten by med omkring 100 invånare belägen på norra Västbanken, 12 km sydost om Nablus. Byn är sedan hösten 2002 beroende av internationell närvaro för att kunna fortsätta existera och EAPPI har ständigt ett team följeslagare boende här. Bosättare har utposter som omger byn på alla sidor och byborna har varit tvungna att leva med våld, trakasserier och materiell skadegörelse som ständiga hot.

Utställningen äger rum i byns skola. Ta gärna chansen att få uppleva livet i en liten landsby djupt inne på Västbanken, ur barnens perspektiv. För mer information och vägbeskrivning, mejla oss.

Varmt välkomna!

fredag 16 juli 2010

Arbetare

– Jag arbetar i en israelisk bosättning, säger mannen framför oss i den skakiga minibussen.
Han är på väg hem till staden Aqraba på norra Västbanken, tillsammans med andra män som arbetat klart för dagen. Vi har hört att många palestinier i området arbetar i israeliska bosättningar, och är nyfikna på vad deras motiv är och hur de blir bemötta
.

– Bosättningen Barqan, där jag arbetar, har ett stort fabriksområde och totalt arbetar där omkring 30 000 palestinier, berättar mannen över axeln medan vi skakar oss fram på vägen.

Han arbetar i en glasfabrik, säger han, och knackar på rutan för att visa.
– Ingen av oss vill egentligen arbeta i en bosättning, men det finns inga andra jobb här. Jag har barn på universitetet som jag måste betala avgifter för. Men det är dåligt betalt. Alla palestinier i Barqan arbetar för 20 shekel i timmen, trots att israelisk lag säger att 30 shekel i timmen är minimilön. Det är ingen idé att klaga, för det finns många som skulle vara villiga att ta mitt jobb.
Jag undrar om arbetarna betalar skatt till Israel eller till Palestinska myndigheten.
– Till Israel. För de tycker att bosättningen är Israel, men vi palestinier tycker att det är palestinskt område, säger mannen.
– Och bosättarna, hur behandlar de er?
– Inte bra. Jag förstår hebreiska, och de använder fula, dåliga ord om oss. Men det här är den enda möjligheten som vi har, säger mannen, innan han hoppar ur minibussen i Aqraba och promenerar hem till sin familj.

Mannen arbetar i Barqan Industrial Park. Läs mer om palestinska arbetares rättigheter här.

fredag 9 juli 2010

På besök i Jordandalen

Vi är på dagstur i Jordandalen och vi åker genom ett kulligt, bergigt och gräsigt månlandskap med vår chaufför Ghassan. Vi passerar en vägspärr och flera skyltar med texten: ”Danger. Fire area, entrance forbidden”; delar av Jordandalen används av den israeliska militären som övningsområde. Vi åker långt in i dalen, svänger av från vägen och parkerar bredvid några tält.
Vi har kommit till beduinbyn Ain el-Hallwe, och en av männen i byn, Hamoud Zair Ahmadaouad, bjuder in oss på te i skuggan av tältduk.

I byn Ain al-Hellwe bor det omkring 45 familjer, och i området som Hamoud visar med en utsträckt arm, så långt vi kan se från vår plats i tältet, bor det 500 beduinfamiljer, berättar han.

Han förklarar att en minister från den palestinska myndigheten nyss varit på besök i byn. Han minns inte hans namn eller vilken ministerpost han har, men han vet att han lovat byn en ny vattentank. Kampen för vattnet i det torra landskapet, är daglig och krävande.

Beduinerna i Jordandalen har sina får och getter som viktigaste inkomstkälla och fram till för fem år sedan kunde de låta dem beta på utsträckta områden i dalen. För femton år byggdes en militärpost på kullen bredvid Ain el-Hallwe. Idag finns där en israelisk bosättning med rader av nybyggda hus.
– Bosättarna här är inte som andra. De är religiösa och våldsamma. Om jag låter mina getter beta längre bort än 500 meter från byn kommer de ner med vapen och hotar oss. De stjäl våra djur och vid upprepade tillfällen har vi haft besök av trettio, fyrtio bosättare som kommer med sina hundar för att ställa till med problem, säger Hamoud.
– Vi är rädda och vi lever med våra viktigaste saker förvarade i bilen. Om bosättarna kommer för att bränna ner byn får jag ta med min familj, lämna tälten och fly, säger han.
Han får inte ta sina får lägre bort än vägen som vi kom åkande på. Det gör att betesmarken inte räcker till för djuren, och beduinerna i Jordandalen blir allt fattigare.

Med oss i tältet sitter det en grupp barn som fyller på våra små glas med sött te, hämtar kuddar att sitta på och poserar framför våra kameror. De flesta av dem går inte i skolan. Bussresan fram och tillbaka till byn där skolan finns kostar tjugo shekel, fyrtio kronor, per barn; en summa inte många föräldrar här har råd med. En full vattentank kostar mellan tolv och trettiofem shekel, och det är inte svårt att förstå vad som måste prioriteras.

Ala Ahmad är Hamouds trettonåriga brorson och han är en av de barn i byn som går i skolan.
– När jag blir stor hoppas jag att jag kan läsa på universitetet, få ett jobb och flytta härifrån. Här är jag alltid rädd för vad bosättarna kan göra, säger han.

Hamoud Zair Ahmadaouad är orolig för beduinernas framtid i Jordandalen. Han berättar att israeliska soldater lämnade över ett brev för en vecka sen där det stod att byn måste lämna området där hans familj bott i generationer. Han vet inte vad som kommer att hända nu.

– Om ett, två eller tre år kanske vi inte finns kvar här. Men jag hoppas att Gud gör ett under. Och att bosättarna flyttar härifrån, säger han.









tisdag 18 maj 2010

Tredje resebrevet från Västbanken

I mitt tredje resebrev får du möta fyra unga palestinska kvinnor: Sahar, Nana, Sarah och Ayatt. Jag har träffat dem på olika platser på Västbanken och de berättar om hur det är att leva under ockupation, hur de ser på framtiden och vad de har för drömmar.
- Jag drömmer inte om något stort. Bara om fred, säger Sahar, 20.

Om du är intresserad av att få det i din inbox, mejla mig! Tipsa också gärna människor som du vet att är intresserade av aktuell uppdatering av situationen på Västbanken om mina resebrev.

lördag 1 maj 2010

1994

- Min pappa och farfar var i moskén när det hände. Vår familj gick ofta dit, särskilt under ramadan. Det var lätt att gå dit då, och lätt att komma ut. Jag och mina vänner spelade fotboll utanför moskén ibland. 1994 såg jag många som dödades.
- Det är 16 år sedan nu. Jag var 14 år. Jag såg det. När det hade hänt. Jag såg en som var skjuten i nacken. Hans namn var Osama Khase.
- Natten innan såg jag i min dröm saker som gjorde att jag inte gick till moskén den dagen. Jag kände att jag inte skulle gå. Jag såg soldater göra ett hål i moskén. Dagen innan var jag i moskén, dagen efter dog min granne i massakern.
- Den här mannen, min granne, han var en av de män som älskade Ibrahimimoskén som en familjemedlem. Han tog hand om moskén och han finns alltid i våra hjärtan.



Detta är taxichauffören och tolken Saids berättelse om sina minnen från Goldsteinmassakern som ägde rum i Hebron, i Ibrahimimoskén, 1994, då Said var 14 år. Läs om händelsen här. Idag spelar inga barn fotboll utanför moskén, som är hårt bevakad av israelisk militär.

torsdag 29 april 2010

Bilder från Betlehem

måndag 26 april 2010

Nisreen: ”Jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på.”

Nisreen bor med sin man och tre barn på Tel Rumeida, på israelkontrollerad mark mitt i centrala Hebron. Barnen är 13, 7 och 1,5 år och Nisreen väntar nu sitt fjärde barn som planeras födas i juni.

I området där Nisreen och hennes familj bor, lever palestinska familjer under svåra förhållanden. Här har religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare valt att slå sig ner, ofta så nära de palestinska husen att de kan kasta glåpord och stenar. Området är strängt bevakat av den israeliska militären, och här får ingen palestinier längre köra bil. Några av de palestinska husen i området har ett israeliskt vakttorn placerat på sitt tak, andra i sin trädgård. Alla palestinier som vill komma in i området måste passera en hårt bevakad vägspärr med metalldetektor och visa upp id-kort samt innehåll i väskor och påsar. Ibland blir de stående i timmar. Områdets största gata: Shuhada Street, är sedan länge omgärdad av stränga restriktioner angående vem som får beträda den och var. Rakt ovanför Nisreens hus finns en israelisk bosättning.



















Namn: Nisreen Al Azzeh
Ålder: 38.
Bostadsort: Hebron, Tel Rumeida.

Hur är det att leva under ockupation?
– Det är väldigt svårt för mig. Vi har det svårt både här i vårt hem och på vägarna utanför i området. Tel Rumeida är en svår plats att bo på. Bosättarna i närheten attackerar oss. På grund av dem har jag förlorat två graviditeter. Mina barn kan inte leka utomhus och de sover dåligt på nätterna för att de är så rädda. Bosättarna håller koll på oss, de studerar hela tiden vad vi gör.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Jag skulle vilja stanna här och bo i ett Palestina fritt från ockupation. Jag vill stanna i mitt hus, jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på. Jag vill se en enstatslösning på konflikten. Jag vill få möjlighet att resa och se min familj som nu bor i Saudiarabien, igen. Min önskan är att mina barn ska kunna leva ett tryggt liv.