En hög med bittert socker

Vi har några dagar i Jerusalem för de sista förberedelserna innan det riktiga arbetet börjar. Alla i vårt lilla Hebronteam längtar efter att börja jobba, packa upp våra saker och göra en plan för hur vi ska klara våra uppgifter på plats, och vi längtar efter vår fjärde saknade teammedlem som blivit försenad på grund av sjukdom och landar på Ben Gurion på lördag, In’shallah.

Jag skrev att Hebron liknar en hög med socker uppifrån – men jag antar att den liknelsen är missvisande när det gäller allt förutom husformen – vita sockerbitshus – och det te som man blir serverad överallt vart man kommer, som är så sött att skeden nästan står av sig själv i glaset. Annars är situationen i Hebron allt annat än söt. Det känns utmanande och på samma gång inspirerande; den spända situationen gör att hebroniterna, som de kallar sig, välkomnar oss följeslagare med öppna armar.

– Welcome to my Hebron!, som en gammal vacker barnmorska med russinansikte sa gång på gång med eftertryck och stora gester samtidigt som hon pussade våra kinder.