måndag 19 juli 2010

Genom barns ögon

Vi i EAPPI:s sommarteam har den stora äran att bjuda in till fotoutställning i byn Yanoun på Västbanken, med invigning kvällen den 27:e juli 2010. I utställningen "Through Children's Eyes" har vi låtit barnen själva skildra sin vardag i byn, genom kameran.

Yanoun är en liten by med omkring 100 invånare belägen på norra Västbanken, 12 km sydost om Nablus. Byn är sedan hösten 2002 beroende av internationell närvaro för att kunna fortsätta existera och EAPPI har ständigt ett team följeslagare boende här. Bosättare har utposter som omger byn på alla sidor och byborna har varit tvungna att leva med våld, trakasserier och materiell skadegörelse som ständiga hot.

Utställningen äger rum i byns skola. Ta gärna chansen att få uppleva livet i en liten landsby djupt inne på Västbanken, ur barnens perspektiv. För mer information och vägbeskrivning, mejla oss.

Varmt välkomna!

fredag 16 juli 2010

Arbetare

– Jag arbetar i en israelisk bosättning, säger mannen framför oss i den skakiga minibussen.
Han är på väg hem till staden Aqraba på norra Västbanken, tillsammans med andra män som arbetat klart för dagen. Vi har hört att många palestinier i området arbetar i israeliska bosättningar, och är nyfikna på vad deras motiv är och hur de blir bemötta
.

– Bosättningen Barqan, där jag arbetar, har ett stort fabriksområde och totalt arbetar där omkring 30 000 palestinier, berättar mannen över axeln medan vi skakar oss fram på vägen.

Han arbetar i en glasfabrik, säger han, och knackar på rutan för att visa.
– Ingen av oss vill egentligen arbeta i en bosättning, men det finns inga andra jobb här. Jag har barn på universitetet som jag måste betala avgifter för. Men det är dåligt betalt. Alla palestinier i Barqan arbetar för 20 shekel i timmen, trots att israelisk lag säger att 30 shekel i timmen är minimilön. Det är ingen idé att klaga, för det finns många som skulle vara villiga att ta mitt jobb.
Jag undrar om arbetarna betalar skatt till Israel eller till Palestinska myndigheten.
– Till Israel. För de tycker att bosättningen är Israel, men vi palestinier tycker att det är palestinskt område, säger mannen.
– Och bosättarna, hur behandlar de er?
– Inte bra. Jag förstår hebreiska, och de använder fula, dåliga ord om oss. Men det här är den enda möjligheten som vi har, säger mannen, innan han hoppar ur minibussen i Aqraba och promenerar hem till sin familj.

Mannen arbetar i Barqan Industrial Park. Läs mer om palestinska arbetares rättigheter här.

fredag 9 juli 2010

På besök i Jordandalen

Vi är på dagstur i Jordandalen och vi åker genom ett kulligt, bergigt och gräsigt månlandskap med vår chaufför Ghassan. Vi passerar en vägspärr och flera skyltar med texten: ”Danger. Fire area, entrance forbidden”; delar av Jordandalen används av den israeliska militären som övningsområde. Vi åker långt in i dalen, svänger av från vägen och parkerar bredvid några tält.
Vi har kommit till beduinbyn Ain el-Hallwe, och en av männen i byn, Hamoud Zair Ahmadaouad, bjuder in oss på te i skuggan av tältduk.

I byn Ain al-Hellwe bor det omkring 45 familjer, och i området som Hamoud visar med en utsträckt arm, så långt vi kan se från vår plats i tältet, bor det 500 beduinfamiljer, berättar han.

Han förklarar att en minister från den palestinska myndigheten nyss varit på besök i byn. Han minns inte hans namn eller vilken ministerpost han har, men han vet att han lovat byn en ny vattentank. Kampen för vattnet i det torra landskapet, är daglig och krävande.

Beduinerna i Jordandalen har sina får och getter som viktigaste inkomstkälla och fram till för fem år sedan kunde de låta dem beta på utsträckta områden i dalen. För femton år byggdes en militärpost på kullen bredvid Ain el-Hallwe. Idag finns där en israelisk bosättning med rader av nybyggda hus.
– Bosättarna här är inte som andra. De är religiösa och våldsamma. Om jag låter mina getter beta längre bort än 500 meter från byn kommer de ner med vapen och hotar oss. De stjäl våra djur och vid upprepade tillfällen har vi haft besök av trettio, fyrtio bosättare som kommer med sina hundar för att ställa till med problem, säger Hamoud.
– Vi är rädda och vi lever med våra viktigaste saker förvarade i bilen. Om bosättarna kommer för att bränna ner byn får jag ta med min familj, lämna tälten och fly, säger han.
Han får inte ta sina får lägre bort än vägen som vi kom åkande på. Det gör att betesmarken inte räcker till för djuren, och beduinerna i Jordandalen blir allt fattigare.

Med oss i tältet sitter det en grupp barn som fyller på våra små glas med sött te, hämtar kuddar att sitta på och poserar framför våra kameror. De flesta av dem går inte i skolan. Bussresan fram och tillbaka till byn där skolan finns kostar tjugo shekel, fyrtio kronor, per barn; en summa inte många föräldrar här har råd med. En full vattentank kostar mellan tolv och trettiofem shekel, och det är inte svårt att förstå vad som måste prioriteras.

Ala Ahmad är Hamouds trettonåriga brorson och han är en av de barn i byn som går i skolan.
– När jag blir stor hoppas jag att jag kan läsa på universitetet, få ett jobb och flytta härifrån. Här är jag alltid rädd för vad bosättarna kan göra, säger han.

Hamoud Zair Ahmadaouad är orolig för beduinernas framtid i Jordandalen. Han berättar att israeliska soldater lämnade över ett brev för en vecka sen där det stod att byn måste lämna området där hans familj bott i generationer. Han vet inte vad som kommer att hända nu.

– Om ett, två eller tre år kanske vi inte finns kvar här. Men jag hoppas att Gud gör ett under. Och att bosättarna flyttar härifrån, säger han.









tisdag 18 maj 2010

Tredje resebrevet från Västbanken

I mitt tredje resebrev får du möta fyra unga palestinska kvinnor: Sahar, Nana, Sarah och Ayatt. Jag har träffat dem på olika platser på Västbanken och de berättar om hur det är att leva under ockupation, hur de ser på framtiden och vad de har för drömmar.
- Jag drömmer inte om något stort. Bara om fred, säger Sahar, 20.

Om du är intresserad av att få det i din inbox, mejla mig! Tipsa också gärna människor som du vet att är intresserade av aktuell uppdatering av situationen på Västbanken om mina resebrev.

lördag 1 maj 2010

1994

- Min pappa och farfar var i moskén när det hände. Vår familj gick ofta dit, särskilt under ramadan. Det var lätt att gå dit då, och lätt att komma ut. Jag och mina vänner spelade fotboll utanför moskén ibland. 1994 såg jag många som dödades.
- Det är 16 år sedan nu. Jag var 14 år. Jag såg det. När det hade hänt. Jag såg en som var skjuten i nacken. Hans namn var Osama Khase.
- Natten innan såg jag i min dröm saker som gjorde att jag inte gick till moskén den dagen. Jag kände att jag inte skulle gå. Jag såg soldater göra ett hål i moskén. Dagen innan var jag i moskén, dagen efter dog min granne i massakern.
- Den här mannen, min granne, han var en av de män som älskade Ibrahimimoskén som en familjemedlem. Han tog hand om moskén och han finns alltid i våra hjärtan.



Detta är taxichauffören och tolken Saids berättelse om sina minnen från Goldsteinmassakern som ägde rum i Hebron, i Ibrahimimoskén, 1994, då Said var 14 år. Läs om händelsen här. Idag spelar inga barn fotboll utanför moskén, som är hårt bevakad av israelisk militär.

torsdag 29 april 2010

måndag 26 april 2010

Nisreen: ”Jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på.”

Nisreen bor med sin man och tre barn på Tel Rumeida, på israelkontrollerad mark mitt i centrala Hebron. Barnen är 13, 7 och 1,5 år och Nisreen väntar nu sitt fjärde barn som planeras födas i juni.

I området där Nisreen och hennes familj bor, lever palestinska familjer under svåra förhållanden. Här har religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare valt att slå sig ner, ofta så nära de palestinska husen att de kan kasta glåpord och stenar. Området är strängt bevakat av den israeliska militären, och här får ingen palestinier längre köra bil. Några av de palestinska husen i området har ett israeliskt vakttorn placerat på sitt tak, andra i sin trädgård. Alla palestinier som vill komma in i området måste passera en hårt bevakad vägspärr med metalldetektor och visa upp id-kort samt innehåll i väskor och påsar. Ibland blir de stående i timmar. Områdets största gata: Shuhada Street, är sedan länge omgärdad av stränga restriktioner angående vem som får beträda den och var. Rakt ovanför Nisreens hus finns en israelisk bosättning.



















Namn: Nisreen Al Azzeh
Ålder: 38.
Bostadsort: Hebron, Tel Rumeida.

Hur är det att leva under ockupation?
– Det är väldigt svårt för mig. Vi har det svårt både här i vårt hem och på vägarna utanför i området. Tel Rumeida är en svår plats att bo på. Bosättarna i närheten attackerar oss. På grund av dem har jag förlorat två graviditeter. Mina barn kan inte leka utomhus och de sover dåligt på nätterna för att de är så rädda. Bosättarna håller koll på oss, de studerar hela tiden vad vi gör.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Jag skulle vilja stanna här och bo i ett Palestina fritt från ockupation. Jag vill stanna i mitt hus, jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på. Jag vill se en enstatslösning på konflikten. Jag vill få möjlighet att resa och se min familj som nu bor i Saudiarabien, igen. Min önskan är att mina barn ska kunna leva ett tryggt liv.

Resebrev från Västbanken - nummer två

Mitt resebrev nummer två från Hebron har fått titeln "Stad utan karta". Jag beskriver hur svårt det är att leva i en stad där reglerna för var man får röra sig och inte, eller vart man ska vända sig för att få hjälp, ändras dag för dag.

Om du är intresserad av att få det i din inbox, mejla mig! Tipsa också gärna människor som du vet att är intresserade av aktuell uppdatering av situationen på Västbanken om mina resebrev.

onsdag 21 april 2010

På resande fot

Jag hade mina två första lediga dagar och åkte till Betlehem som ligger nära Hebron, checkade in på Betlehem Inn och sov tungt genom två dagar.

De få timmar jag var vaken gick jag bland annat längs Manger Street in till stadens centrum och besökte födelsekyrkan, där det var tjockt av turister och svårt att finna ro. Lite senare fick jag en liten guidning kring muren av vårt följeslagarteam i Betlehem. Man kan inte se muren i Hebron, och för mig var det en stark och smärtsam upplevelse att se hur muren skär igenom landskapet och separerar människor från varandra. Hela dagen var det ett konstigt gult ljus på himlen och på kvällen blåste det upp till sandstorm så att hela hotellobbyn skakade. Hemma i Hebron igen blev jag värsta sortens magsjuk. Fy katten.

Efter det har jag hunnit ha en intensiv vecka i Hebron och efter det, ett besök hos följeslagarteamet i Tulkarem på norra Västbanken. Idag vid lunchtid reste jag och min kollega Sofie från Tulkarem med kollektivminibuss till vägspärren vid Qalqilya. När vi passerat säkerhetskontrollen från Västbanken in i Israel viftade vi till oss den märkligaste liftning jag någonsin gjort, till Tel Aviv där vi tog en buss till Jaffa.

Nu är vi här! För några timmar sedan stod jag med fötterna i Medelhavet och om tio minuter sover jag tungt i en säng i Jaffa.

Jag har varit dålig på att besöka Jerusalem Café, men jag har ägnat er många tankar, kära besökare. Snart kommer bilder från Betlehem, berättelser från en händelserik vecka i Hebron, en intervju med rektorn för Cordobaskolan, glimtar från jordbruksgrinden och skolavslutningen i Tulkarem, Resebrev nummer två och porträtt av kvinnor som berättar hur det är att leva under ockupation.

Bilden är från Betlehem.



söndag 11 april 2010

Vardag i Hebron

1. Liten ullig kyckling i min hand, bara 3 shekel! Synd att de växer.
2. Apelsiner från torget Bab al-Zawiye.
3. Hunden välkomnar vid familjebesök i området Wadi al-Hussein i Hebron. Familjen bor precis på gränsen vid den stora israeliska bosättningen Kiryat Arba.


















fredag 9 april 2010

Vakttorn

Här ser ni en av vaktposteringarna ovanför Cordobaskolan inne på H2, byggd ovanpå ett palestinskt hus och fotad när den inte var bemannad. Den andra bilden är tagen nerifrån den plats vi brukar stå vid skolan. Tänkt dig en soldat med en M16 lutad mot räcket, det är utsikten för barnen på morgnarna.



Utsikt över sockerbitsstaden

Utsikt över sockerbitsstaden Hebron från toppen av Tel Rumeida:

tisdag 6 april 2010

Old Shallalah Street - Samma gata, två tak.

I resebrevet beskrev jag det skräptyngda galler som täcker stora delar av Hebrons gamla stad. På första bilden ser ni en livlig och trevlig affärsgata – Old Shallalah Street - i centrala Hebron.


















Den andra bilden är tagen lite längre ner på samma gata, när den kröker sig och närmar sig bosättningarna. Här slänger bosättarna ner skräp och sopor från husen brevid och militären har därför satt upp ett galler för att skydda fotgängarna och affärerna på gatan nedanför. Här håller inte många butiker öppet och här gör gallret Old Shallalah Street ganska lik en bur.

Taxi i Mellanöstern

Chauffören: Welcome to Hebron! Are you UN?
Vi: No...
Chauffören: You are Tiph?
Vi: No, no, we are EAPPI.
Chaufffören: Ah! You are terrorists!
Vi: No, no! No terrorists! Accompaniers! Human rights! Peace in the Middle East!
Chauffören (tänker): Oh… no, not ‘terrorists’…it’s not the right word… Ah! Yes! I mean TOURISTS!

måndag 5 april 2010

Pesach, turister och tandläkare

Pauline från kontoret ringer och säger att det kan bli svårt att ta sig till Jerusalem, dit jag hade tänkt åka för att besöka tandläkaren och ta bort mina stygn, eftersom vägspärren i Betlehem är stängd över påsk.

På vägen till vår lägenhet har jag sett reklam för en mottagning och nu går jag dit och knackar på. Besöket blir något komiskt eftersom tandläkaren och jag inte kan kommunicera, han talar ingen engelska och jag varken arabiska eller ryska som han, men jag gapar och pekar och han förstår och tar bort stygnen helt gratis. När jag går hem passerar han mig bakom ratten i sin bil och han tutar och vinkar vänligt med stora gester.

Det är oroligt i Hebron på grund av pesach. Delar av staden är helt avspärrad, palestinska butiker tvingas hålla stängt för flera dagar och israeliska turister kommer i busslaster för att titta på Hebron. Emellanåt tågar de genom de palestinska delarna av Hebron omringade av militär. Stämningen i staden är lätt spänd.

Under eftermiddagen några dagar efter tandläkarbesöket ringer en kontakt och ber oss komma ner till stora torget, Bab al-Zawiye. Ytterligare en palestinsk gata har stängts av på grund av pesachfirandet, alla taxibussar som har sin normala avgångsplats där har blivit tvungna att rulla bort och militärfordon efter militärfordon rullar in. Tillsist placeras en stor, tom turistbuss som skydd mellan palestinier och israeler och militärer ställer sig på vakt mellan gatan och övriga torget.

Jag och Manon står mitt i folkmassan som försöker att få en överblick över vad som händer. Unga killar samlas för att titta, andra letar efter sina bussar. Några kan inte komma hem från jobbet, eftersom de inte får passera en av stans största gator, och ingen vet för hur länge tillståndet gäller. En sten kommer farande från ett palestinskt fönster, riktad mot militären: den dimper ner på gatan mitt i folkmassan. Vi ser oss omkring för en säkrare plats att stå på.

Då vinkar någon frenetiskt och glatt från en balkong. Jag antar att vinkandet gäller någon annan; det är mycket folk omkring, men mannen på balkongen ger sig inte. Han pekar på mig, gestikulerar kring munnen, vinkar igen, viftar att vi ska komma upp. Tillsist fattar jag: tandläkaren!

Från balkongen och lägenheten där han tydligen har sin andra praktik har vi en utmärkt utsikt över händelseförloppet på torget. De israeliska turisterna passerar så småningom på gatan, massivt bevakade av sin militär, men allt förlöper lugnt. Och när det är över, ger vår nya vän tandläkaren oss skjuts hem.

söndag 4 april 2010

Resebrev från Västbanken

Två gånger i månaden kommer jag att skicka ut ett resebrev som PDF. Om du är intresserad av att få det till din inbox, mejla mig! Tipsa gärna människor som du vet att är intresserade av situationen på Västbanken.

Det första resebrevet från Hebron har fått titeln: "Med ögon, öron, röst och en penna - i helvetet". Helvetet låter dramatiskt, men det är det otrevliga smeknamn som den israeliska fredsrörelsen gett staden där jag ska tillbringa tre månader. Mejla mig och läs!

onsdag 31 mars 2010

Morgon vid Cordobaskolan

Jag vaknar tidigt och duschar snabbt innan jag och min tyska kollega Manon traskar genom en långsamt vaknande stad. Det är kyligt på morgonen och affärerna håller långsamt på att öppna. Vi möter några barn på väg till skolan, men annars är det tyst och sömnigt i Hebron.

Mitt i staden, nära det stora torget, finns vägspärr 56 som man måste passera för att komma in från det palestinska territoriet, H1, till det av Israel strängt kontrollerade området H2. Vägspärren består av en liten sliten kur uppbyggd mellan två hus, där det alltid sitter två unga soldater på vakt. På andra sidan gatan står en bajamaja, och jag har sett soldaterna hjälpa varandra att hälla vatten med en hink när de ska tvätta händerna.


En metalldetektorbåge piper varje gång jag passerar med min kamera vid vägspärr 56, men soldaterna genomsöker inte internationella besökare. Oftast får vi följeslagare passera in till H2, men ibland inte, beroende på soldaternas order och humör.

Den här morgonen går det bra att komma in i H2. Vi går gatan fram, en gata som brukade pulsera av liv men nu ligger tom och igenbommad, och viker av hundra meter senare vid nästa vägspärr, den som utgör gränsen mellan det område där palestinier får röra sig och inte. Här ligger den smala, ojämna trappan upp till Cordobaskolan, och det här området är vår arbetsplats fyra förmiddagar i veckan.

Några av barnen som kommer till Cordobaskolan bor utanför zon H2 och de måste passera vägspärr 56 varje dag. De andra bor inne på området på den stora kullen som heter Tel Rumeida. Vår närvaro ger barnen en tryggare vardag och det har visat sig att våld och trakasserier från de israeliska bosättningarna riktat mot skolbarnen och lärarna, minskat när följeslagare och andra internationella organisationer är närvarande när barnen går till och från skolan.

Vi är inte den enda organisationen som opererar i Hebron. Efter en liten stund vid skolan på morgonen kommer en bil från Tiph körande. Tiph är en internationell observatörsdelegation, och de ställer sig lite närmare vägspärr 56 och kan därför se hur inpasseringen till H2 går och om barnen får sina skolväskor genomsökta, vilket militärerna inte har tillåtelse att göra, eller om någon blir kvarhållen vid vägspärr 56.

Jag står ovanför trappan och bakom mig på ett palestinskt hustak, har den israeliska militären byggt en postering. En israelisk soldat står uttråkad lutad med ena foten mot räcket och fingrar på sitt maskingevär. Nedanför trappan står en soldat alltid på vakt för att förhindra att någon palestinier går på de gator där det nu bor enbart israeler. Det betyder att jag, mina kollegor och skolbarnen alltid är övervakade och att barnen, varje morgon, måste passera minst fyra soldater med automatvapen.

Barnen börjar drälla in. Några hälsar glatt, ”Sabah al-kher!” - god morgon, eller ”Marhaba!” - hej, andra vacklar sömndrucket fram eller intensivt läsande i någon bok. Lärarna har höga klackar, långa rockar och sjalar, och sist kommer rektorn skridande. Bosättningen på den israeliska gatan nedanför börjar vakna.
Det är Pesach, och några män skyndar fram och tillbaks. Någon startar en bil. Man hör affärsmyllret från de palestinska gatorna bakom bosättningen. Segregationen är total. Några israeliska barn är ute på gatan och leker, men det finns inget utrymme för de palestinska och de israeliska barnen att mötas annat än genom stenkastning och fula ord. Snart hörs skolbarnens höga, ljusa rabblande från Cordobaskolan.

Se gärna den svenska dokumentären "Välkommen till Hebron!"; flera av klippen är från området kring skolan.

måndag 29 mars 2010

Utsikt Världen: Nytt nummer ute nu!




















Läs gärna min artikel i tidningen Utsikt Världen om asylsökande från Afghanistan. Du kan hämta tidningen på Kulturhuset i Stockholm, Stockholms Universitet, Södertörns högskola och Handelshögskolan. Eller här:

http://privat.bahnhof.se/wb795842/utsikt_frihetorattigheter.pdf

Sid 4-6.

torsdag 25 mars 2010

Tandläkaren vid Nya porten

”Ontologist and dentist” står det på dörren till tandläkaren vid Nya porten. Jag vaknar med en svullnad i ansiktet från vänster mungipa ändå upp till ögat och inser att Jerusalem förmodligen är en lämpligare plats att söka akut tandvård än vad Hebron kommer att vara senare.

Ewa-Marie följer mig till den trevlige tandläkaren, som tar på sig plasthandskar men inget munskydd och ber mig slå mig till rätta i den gamla stolen med blå akrylklädsel. Jag påpekar att jag är lite tandläkarrädd. ”Well, I can’t blame you”, svarar han med ett snett leende. Han har ätit hummous med mycket vitlök till lunch. Inget gurgla och skölj här inte, bara gapa. Så vrider han upp volymen på radion till max. Den spelar arabiska covers på smöriga poplåtar. Jag fnissar lite hysteriskt.

Han tar fram den största spruta jag någonsin sett och ber sin sköterska, iklädd polotröja, att assistera. ”Does it hurt?” frågar han mig, samtidigt som han sticker in bedövningssprutan och vrider runt den i min mun. ”Mmmhööa!” vrålar jag, så att det hörs ända till Damaskusporten. ”Hmm, it sholdn’t”, svarar han bekymrat, och laddar en omgång till med bedövning. Och en till. Jag blundar. Sen bänder och vickar och drar han långsamt ut den eländiga visdomstanden med alla helvetiska metallredskap han kan komma på, innan han syr igen såret snyggt med sex svarta stygn.

En hög med bittert socker

Vi har några dagar i Jerusalem för de sista förberedelserna innan det riktiga arbetet börjar. Alla i vårt lilla Hebronteam längtar efter att börja jobba, packa upp våra saker och göra en plan för hur vi ska klara våra uppgifter på plats, och vi längtar efter vår fjärde saknade teammedlem som blivit försenad på grund av sjukdom och landar på Ben Gurion på lördag, In’shallah.

Jag skrev att Hebron liknar en hög med socker uppifrån – men jag antar att den liknelsen är missvisande när det gäller allt förutom husformen – vita sockerbitshus – och det te som man blir serverad överallt vart man kommer, som är så sött att skeden nästan står av sig själv i glaset. Annars är situationen i Hebron allt annat än söt. Det känns utmanande och på samma gång inspirerande; den spända situationen gör att hebroniterna, som de kallar sig, välkomnar oss följeslagare med öppna armar.


– Welcome to my Hebron!, som en gammal vacker barnmorska med russinansikte sa gång på gång med eftertryck och stora gester samtidigt som hon pussade våra kinder.

tisdag 23 mars 2010

Till Hebron och tillbaka igen

För att komma till Hebron tar man buss 124 från östra Jerusalem till Betlehem där man byter till taxi söderut. För att komma tillbaka måste man passera Checkpoint 300 i Betlehem. Gerry från team 34 kom och mötte upp oss i team 35 för tre intensiva överlämningsdagar på vår placering.

Vi kommer att bo i en lägenhet högst uppe på en kulle med utsikt över staden. Om man säger till taxichauffören att man bor i backen ovanför den nedlagda restaurangen ”Happy bunny” så vet han vart han ska köra. Alla taxiresor inom staden kostar 10 shekel, cirka 20 kronor.


Om man tittar från Hebron från ovan ser de vita, fyrkantiga husen mest ut som tusentals små sockerbitar strödda över ett stort område, du kan se det på Google Maps. Jag kommer att återkomma till Hebron många gånger i bloggen, eftersom det är här som jag kommer att bo och jobba de tre närmaste månaderna. Jag kommer också att återkomma till vägspärren Gilo, eller Checkpoint 300 som den också heter, den terminal som alla palestinier som kommer söderifrån måste passera för att komma in i det ockuperade östra Jerusalem och i Israel.

Någon frågade mig om mina första intryck av Hebron… intrycken är tusentals och svåra att sortera men kortfattat måste det vara: vackert, fantastiska människor, ofattbart mycket att göra och helt komplett galet.

Nu är vi tillbaks i Jerusalem för några fler utbildningsdagar som avslutas med en överlämningsceremoni. När jag skriver det här är det becksvart i mitt rum och jag hör Jerusalems ljud utanför fönstret.


Klicka på bilden så blir den större, följ länken för fler satellitbilder.

fredag 19 mars 2010

Kväll i östra Jerusalem


















Femton minuter till fots från Damaskusporten i Jerusalem ligger det omskrivna bostadsområdet Sheikh Jarrah. Det är omskrivet, kanske framför allt för att situationen i det här området på sätt och vis visar mycket av Mellanösternkonfliktens absurditet, i miniatyr.

I Sheikh Jarrah övertar och ockuperar religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare med militärens hjälp bostäder där palestinier bott i generationer. Det är en del av en medveten bosättarpolitik från statens sida; Sheikh Jarrah ligger i östra Jerusalem, en del av staden som det internationella samfundet inte erkänt som israeliskt territorium. Precis som på övriga Västbanken planerar regeringen nya israeliska bosättningar på ockuperad mark. Och bortom Damaskusporten i Gamla stan strosar turisterna omkring på dagarna, de flesta totalt omedvetna om den absurda situationen någon kilometer längre bort.


Gunnar, som kommit till Jerusalem för att hämta teamet som ska till Betlehem för överlämningsdagarna, har en ledig kväll och tar med oss svenskar och norrmän till Sheikh Jarrah. Han visar vägen genom ett kvällstomt, kallt och regnigt Jerusalem. Utanför ett ockuperat hus har familjen som bodde där innan israelerna slängde ut dem, satt upp ett tält som de nu bor i, i väntan på någon sorts rättvisa som inte finns. De välkomnar oss varmt och vi står och pratar en stund kring elden som brinner i en oljetunna. Jerusalemteamet kommer att spendera en hel del tid i det utsatta Sheikh Jarrah, där den israeliska fredsrörelsen också demonstrerar varje fredag.

Läs mer om Sheikh Jarrah på Gunnars blogg.


onsdag 17 mars 2010

Välkommen till Jerusalem Café!

I mars förflyttas min vardag från Stockholm till Hebron i Palestina, där jag ska arbeta som ekumenisk följeslagare för organisationen Eappi i fyra och en halv månad. Eappi står för Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel och syftet med programmet är att genom internationell närvaro bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten.

Här är några bilder från våra första dagar i Jerusalem:



























Slå dig ner vid mitt bord på Jerusalem Café, och kom gärna med åsikter och kommentarer till ett litet glas starkt, kardemummadoftande arabiskt kaffe!