Tandläkaren vid Nya porten

”Ontologist and dentist” står det på dörren till tandläkaren vid Nya porten. Jag vaknar med en svullnad i ansiktet från vänster mungipa ändå upp till ögat och inser att Jerusalem förmodligen är en lämpligare plats att söka akut tandvård än vad Hebron kommer att vara senare.

Ewa-Marie följer mig till den trevlige tandläkaren, som tar på sig plasthandskar men inget munskydd och ber mig slå mig till rätta i den gamla stolen med blå akrylklädsel. Jag påpekar att jag är lite tandläkarrädd. ”Well, I can’t blame you”, svarar han med ett snett leende. Han har ätit hummous med mycket vitlök till lunch. Inget gurgla och skölj här inte, bara gapa. Så vrider han upp volymen på radion till max. Den spelar arabiska covers på smöriga poplåtar. Jag fnissar lite hysteriskt.

Han tar fram den största spruta jag någonsin sett och ber sin sköterska, iklädd polotröja, att assistera. ”Does it hurt?” frågar han mig, samtidigt som han sticker in bedövningssprutan och vrider runt den i min mun. ”Mmmhööa!” vrålar jag, så att det hörs ända till Damaskusporten. ”Hmm, it sholdn’t”, svarar han bekymrat, och laddar en omgång till med bedövning. Och en till. Jag blundar. Sen bänder och vickar och drar han långsamt ut den eländiga visdomstanden med alla helvetiska metallredskap han kan komma på, innan han syr igen såret snyggt med sex svarta stygn.