Morgon vid Cordobaskolan

Jag vaknar tidigt och duschar snabbt innan jag och min tyska kollega Manon traskar genom en långsamt vaknande stad. Det är kyligt på morgonen och affärerna håller långsamt på att öppna. Vi möter några barn på väg till skolan, men annars är det tyst och sömnigt i Hebron.

Mitt i staden, nära det stora torget, finns vägspärr 56 som man måste passera för att komma in från det palestinska territoriet, H1, till det av Israel strängt kontrollerade området H2. Vägspärren består av en liten sliten kur uppbyggd mellan två hus, där det alltid sitter två unga soldater på vakt. På andra sidan gatan står en bajamaja, och jag har sett soldaterna hjälpa varandra att hälla vatten med en hink när de ska tvätta händerna.

En metalldetektorbåge piper varje gång jag passerar med min kamera vid vägspärr 56, men soldaterna genomsöker inte internationella besökare. Oftast får vi följeslagare passera in till H2, men ibland inte, beroende på soldaternas order och humör.

Den här morgonen går det bra att komma in i H2. Vi går gatan fram, en gata som brukade pulsera av liv men nu ligger tom och igenbommad, och viker av hundra meter senare vid nästa vägspärr, den som utgör gränsen mellan det område där palestinier får röra sig och inte. Här ligger den smala, ojämna trappan upp till Cordobaskolan, och det här området är vår arbetsplats fyra förmiddagar i veckan.

Några av barnen som kommer till Cordobaskolan bor utanför zon H2 och de måste passera vägspärr 56 varje dag. De andra bor inne på området på den stora kullen som heter Tel Rumeida. Vår närvaro ger barnen en tryggare vardag och det har visat sig att våld och trakasserier från de israeliska bosättningarna riktat mot skolbarnen och lärarna, minskat när följeslagare och andra internationella organisationer är närvarande när barnen går till och från skolan.

Vi är inte den enda organisationen som opererar i Hebron. Efter en liten stund vid skolan på morgonen kommer en bil från Tiph körande. Tiph är en internationell observatörsdelegation, och de ställer sig lite närmare vägspärr 56 och kan därför se hur inpasseringen till H2 går och om barnen får sina skolväskor genomsökta, vilket militärerna inte har tillåtelse att göra, eller om någon blir kvarhållen vid vägspärr 56.

Jag står ovanför trappan och bakom mig på ett palestinskt hustak, har den israeliska militären byggt en postering. En israelisk soldat står uttråkad lutad med ena foten mot räcket och fingrar på sitt maskingevär. Nedanför trappan står en soldat alltid på vakt för att förhindra att någon palestinier går på de gator där det nu bor enbart israeler. Det betyder att jag, mina kollegor och skolbarnen alltid är övervakade och att barnen, varje morgon, måste passera minst fyra soldater med automatvapen.

Barnen börjar drälla in. Några hälsar glatt, ”Sabah al-kher!” - god morgon, eller ”Marhaba!” - hej, andra vacklar sömndrucket fram eller intensivt läsande i någon bok. Lärarna har höga klackar, långa rockar och sjalar, och sist kommer rektorn skridande. Bosättningen på den israeliska gatan nedanför börjar vakna. Det är Pesach, och några män skyndar fram och tillbaks. Någon startar en bil. Man hör affärsmyllret från de palestinska gatorna bakom bosättningen. Segregationen är total. Några israeliska barn är ute på gatan och leker, men det finns inget utrymme för de palestinska och de israeliska barnen att mötas annat än genom stenkastning och fula ord. Snart hörs skolbarnens höga, ljusa rabblande från Cordobaskolan.

Se gärna den svenska dokumentären "Välkommen till Hebron!"; flera av klippen är från området kring skolan.