Pesach, turister och tandläkare

Pauline från kontoret ringer och säger att det kan bli svårt att ta sig till Jerusalem, dit jag hade tänkt åka för att besöka tandläkaren och ta bort mina stygn, eftersom vägspärren i Betlehem är stängd över påsk.

På vägen till vår lägenhet har jag sett reklam för en mottagning och nu går jag dit och knackar på. Besöket blir något komiskt eftersom tandläkaren och jag inte kan kommunicera, han talar ingen engelska och jag varken arabiska eller ryska som han, men jag gapar och pekar och han förstår och tar bort stygnen helt gratis. När jag går hem passerar han mig bakom ratten i sin bil och han tutar och vinkar vänligt med stora gester.

Det är oroligt i Hebron på grund av pesach. Delar av staden är helt avspärrad, palestinska butiker tvingas hålla stängt för flera dagar och israeliska turister kommer i busslaster för att titta på Hebron. Emellanåt tågar de genom de palestinska delarna av Hebron omringade av militär. Stämningen i staden är lätt spänd.

Under eftermiddagen några dagar efter tandläkarbesöket ringer en kontakt och ber oss komma ner till stora torget, Bab al-Zawiye. Ytterligare en palestinsk gata har stängts av på grund av pesachfirandet, alla taxibussar som har sin normala avgångsplats där har blivit tvungna att rulla bort och militärfordon efter militärfordon rullar in. Tillsist placeras en stor, tom turistbuss som skydd mellan palestinier och israeler och militärer ställer sig på vakt mellan gatan och övriga torget.

Jag och Manon står mitt i folkmassan som försöker att få en överblick över vad som händer. Unga killar samlas för att titta, andra letar efter sina bussar. Några kan inte komma hem från jobbet, eftersom de inte får passera en av stans största gator, och ingen vet för hur länge tillståndet gäller. En sten kommer farande från ett palestinskt fönster, riktad mot militären: den dimper ner på gatan mitt i folkmassan. Vi ser oss omkring för en säkrare plats att stå på.

Då vinkar någon frenetiskt och glatt från en balkong. Jag antar att vinkandet gäller någon annan; det är mycket folk omkring, men mannen på balkongen ger sig inte. Han pekar på mig, gestikulerar kring munnen, vinkar igen, viftar att vi ska komma upp. Tillsist fattar jag: tandläkaren!

Från balkongen och lägenheten där han tydligen har sin andra praktik har vi en utmärkt utsikt över händelseförloppet på torget. De israeliska turisterna passerar så småningom på gatan, massivt bevakade av sin militär, men allt förlöper lugnt. Och när det är över, ger vår nya vän tandläkaren oss skjuts hem.