Bilder från Betlehem

Nisreen: ”Jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på.”

Nisreen bor med sin man och tre barn på Tel Rumeida, på israelkontrollerad mark mitt i centrala Hebron. Barnen är 13, 7 och 1,5 år och Nisreen väntar nu sitt fjärde barn som planeras födas i juni.

I området där Nisreen och hennes familj bor, lever palestinska familjer under svåra förhållanden. Här har religiöst och ideologiskt motiverade israeliska bosättare valt att slå sig ner, ofta så nära de palestinska husen att de kan kasta glåpord och stenar. Området är strängt bevakat av den israeliska militären, och här får ingen palestinier längre köra bil. Några av de palestinska husen i området har ett israeliskt vakttorn placerat på sitt tak, andra i sin trädgård. Alla palestinier som vill komma in i området måste passera en hårt bevakad vägspärr med metalldetektor och visa upp id-kort samt innehåll i väskor och påsar. Ibland blir de stående i timmar. Områdets största gata: Shuhada Street, är sedan länge omgärdad av stränga restriktioner angående vem som får beträda den och var. Rakt ovanför Nisreens hus finns en israelisk bosättning.


















Namn: Nisreen Al Azzeh
Ålder: 38.
Bostadsort: Hebron, Tel Rumeida.

Hur är det att leva under ockupation?
– Det är väldigt svårt för mig. Vi har det svårt både här i vårt hem och på vägarna utanför i området. Tel Rumeida är en svår plats att bo på. Bosättarna i närheten attackerar oss. På grund av dem har jag förlorat två graviditeter. Mina barn kan inte leka utomhus och de sover dåligt på nätterna för att de är så rädda. Bosättarna håller koll på oss, de studerar hela tiden vad vi gör.

Vad har du för drömmar om framtiden?
– Jag skulle vilja stanna här och bo i ett Palestina fritt från ockupation. Jag vill stanna i mitt hus, jag önskar att mitt hem ska bli en säker plats att bo på. Jag vill se en enstatslösning på konflikten. Jag vill få möjlighet att resa och se min familj som nu bor i Saudiarabien, igen. Min önskan är att mina barn ska kunna leva ett tryggt liv.

Resebrev från Västbanken - nummer två

Mitt resebrev nummer två från Hebron har fått titeln "Stad utan karta". Jag beskriver hur svårt det är att leva i en stad där reglerna för var man får röra sig och inte, eller vart man ska vända sig för att få hjälp, ändras dag för dag.

Om du är intresserad av att få det i din inbox, mejla mig! Tipsa också gärna människor som du vet att är intresserade av aktuell uppdatering av situationen på Västbanken om mina resebrev.

På resande fot

Jag hade mina två första lediga dagar och åkte till Betlehem som ligger nära Hebron, checkade in på Betlehem Inn och sov tungt genom två dagar.

De få timmar jag var vaken gick jag bland annat längs Manger Street in till stadens centrum och besökte födelsekyrkan, där det var tjockt av turister och svårt att finna ro. Lite senare fick jag en liten guidning kring muren av vårt följeslagarteam i Betlehem. Man kan inte se muren i Hebron, och för mig var det en stark och smärtsam upplevelse att se hur muren skär igenom landskapet och separerar människor från varandra. Hela dagen var det ett konstigt gult ljus på himlen och på kvällen blåste det upp till sandstorm så att hela hotellobbyn skakade. Hemma i Hebron igen blev jag värsta sortens magsjuk. Fy katten.

Efter det har jag hunnit ha en intensiv vecka i Hebron och efter det, ett besök hos följeslagarteamet i Tulkarem på norra Västbanken. Idag vid lunchtid reste jag och min kollega Sofie från Tulkarem med kollektivminibuss till vägspärren vid Qalqilya. När vi passerat säkerhetskontrollen från Västbanken in i Israel viftade vi till oss den märkligaste liftning jag någonsin gjort, till Tel Aviv där vi tog en buss till Jaffa.

Nu är vi här! För några timmar sedan stod jag med fötterna i Medelhavet och om tio minuter sover jag tungt i en säng i Jaffa.

Jag har varit dålig på att besöka Jerusalem Café, men jag har ägnat er många tankar, kära besökare. Snart kommer bilder från Betlehem, berättelser från en händelserik vecka i Hebron, en intervju med rektorn för Cordobaskolan, glimtar från jordbruksgrinden och skolavslutningen i Tulkarem, Resebrev nummer två och porträtt av kvinnor som berättar hur det är att leva under ockupation.

Bilden är från Betlehem.

Vardag i Hebron

1. Liten ullig kyckling i min hand, bara 3 shekel! Synd att de växer.
2. Apelsiner från torget Bab al-Zawiye.
3. Hunden välkomnar vid familjebesök i området Wadi al-Hussein i Hebron. Familjen bor precis på gränsen vid den stora israeliska bosättningen Kiryat Arba.

Vakttorn

Här ser ni en av vaktposteringarna ovanför Cordobaskolan inne på H2, byggd ovanpå ett palestinskt hus och fotad när den inte var bemannad. Den andra bilden är tagen nerifrån den plats vi brukar stå vid skolan. Tänkt dig en soldat med en M16 lutad mot räcket, det är utsikten för barnen på morgnarna.

Utsikt över sockerbitsstaden

Utsikt över sockerbitsstaden Hebron från toppen av Tel Rumeida:

Old Shallalah Street - Samma gata, två tak.

I resebrevet beskrev jag det skräptyngda galler som täcker stora delar av Hebrons gamla stad. På första bilden ser ni en livlig och trevlig affärsgata – Old Shallalah Street - i centrala Hebron.

Den andra bilden är tagen lite längre ner på samma gata, när den kröker sig och närmar sig bosättningarna. Här slänger bosättarna ner skräp och sopor från husen brevid och militären har därför satt upp ett galler för att skydda fotgängarna och affärerna på gatan nedanför. Här håller inte många butiker öppet och här gör gallret Old Shallalah Street ganska lik en bur.

Taxi i Mellanöstern

Chauffören: Welcome to Hebron! Are you UN?
Vi: No...
Chauffören: You are Tiph?
Vi: No, no, we are EAPPI.
Chaufffören: Ah! You are terrorists!
Vi: No, no! No terrorists! Accompaniers! Human rights! Peace in the Middle East!
Chauffören (tänker): Oh… no, not ‘terrorists’…it’s not the right word… Ah! Yes! I mean TOURISTS!

Pesach, turister och tandläkare

Pauline från kontoret ringer och säger att det kan bli svårt att ta sig till Jerusalem, dit jag hade tänkt åka för att besöka tandläkaren och ta bort mina stygn, eftersom vägspärren i Betlehem är stängd över påsk.

På vägen till vår lägenhet har jag sett reklam för en mottagning och nu går jag dit och knackar på. Besöket blir något komiskt eftersom tandläkaren och jag inte kan kommunicera, han talar ingen engelska och jag varken arabiska eller ryska som han, men jag gapar och pekar och han förstår och tar bort stygnen helt gratis. När jag går hem passerar han mig bakom ratten i sin bil och han tutar och vinkar vänligt med stora gester.

Det är oroligt i Hebron på grund av pesach. Delar av staden är helt avspärrad, palestinska butiker tvingas hålla stängt för flera dagar och israeliska turister kommer i busslaster för att titta på Hebron. Emellanåt tågar de genom de palestinska delarna av Hebron omringade av militär. Stämningen i staden är lätt spänd.

Under eftermiddagen några dagar efter tandläkarbesöket ringer en kontakt och ber oss komma ner till stora torget, Bab al-Zawiye. Ytterligare en palestinsk gata har stängts av på grund av pesachfirandet, alla taxibussar som har sin normala avgångsplats där har blivit tvungna att rulla bort och militärfordon efter militärfordon rullar in. Tillsist placeras en stor, tom turistbuss som skydd mellan palestinier och israeler och militärer ställer sig på vakt mellan gatan och övriga torget.

Jag och Manon står mitt i folkmassan som försöker att få en överblick över vad som händer. Unga killar samlas för att titta, andra letar efter sina bussar. Några kan inte komma hem från jobbet, eftersom de inte får passera en av stans största gator, och ingen vet för hur länge tillståndet gäller. En sten kommer farande från ett palestinskt fönster, riktad mot militären: den dimper ner på gatan mitt i folkmassan. Vi ser oss omkring för en säkrare plats att stå på.

Då vinkar någon frenetiskt och glatt från en balkong. Jag antar att vinkandet gäller någon annan; det är mycket folk omkring, men mannen på balkongen ger sig inte. Han pekar på mig, gestikulerar kring munnen, vinkar igen, viftar att vi ska komma upp. Tillsist fattar jag: tandläkaren!

Från balkongen och lägenheten där han tydligen har sin andra praktik har vi en utmärkt utsikt över händelseförloppet på torget. De israeliska turisterna passerar så småningom på gatan, massivt bevakade av sin militär, men allt förlöper lugnt. Och när det är över, ger vår nya vän tandläkaren oss skjuts hem.

Resebrev från Västbanken

Två gånger i månaden kommer jag att skicka ut ett resebrev som PDF. Om du är intresserad av att få det till din inbox, mejla mig! Tipsa gärna människor som du vet att är intresserade av situationen på Västbanken.

Det första resebrevet från Hebron har fått titeln: "Med ögon, öron, röst och en penna - i helvetet". Helvetet låter dramatiskt, men det är det otrevliga smeknamn som den israeliska fredsrörelsen gett staden där jag ska tillbringa tre månader. Mejla mig och läs!